Aftonbladet tillåter inte SD att annonsera under valrörelsen 2018. Man mobbar ett demokratiskt parti för man ogillar deras politiska åsikter. Information från Sverigedemokraterna till väljarna stryps. Övriga partiers information släpps fram. Hur rimmar det med pressens demokratiska roll?

Å ena sidan ropar media högt om dagspressens betydelse för demokratin. Man ser sig som tredje statsmakten, en hörnpelare i vår demokrati. Man tycker att journalister bör få ett särskilt starkt skydd, för tidningarna är ju så viktiga för demokratin.

När Sverigedemokraterna förbjuds att annonsera under valrörelsen vill man betraktas som vilket företag som helst. Borta är alla vackra ord tidningarnas stora betydelse för demokratin. Aftonbladet talar uppenbarligen med dubbla tungor.

Hur ska dom ha det? Är Aftonbladet och pressen viktig för demokratin eller inte?

Som en tsunami har metoo-kampanjen sköljt över Sverige och västvärlden. Vad har jag att säga då? Inte något särskilt underhållande: Jag har aldrig betett mig så mot en kvinna och har faktiskt heller aldrig sett någon av mina vänner och bekanta trakassera någon kvinna som beskrivits. Det är en främmande värld. Jag tror och hoppas att det är så för de allra flesta män. Flirtande på en vettig nivå är förstås en helt annan sak.

Som många andra är jag chockad över grovheterna som beskrivits. Jag antar och hoppas att frekvensen är mycket lägre än vad man får intrycket av när man följer debatten. Det är djupt sorgligt att kvinnor i olika sammanhang tydligen systematiskt har utsatts för sådant. Det är skönt att säga att även under mina år i SD har jag aldrig sett något sådant beteende över huvud taget. Ingenting alls. Nada! Kvinnor har genomgående behandlats med respekt, som sig bör.

För att eländet ska upphöra är det självklart viktigt att utsatta vågar säga ifrån, framförallt till gärningsmannen och om det inte funkar, till chefer o.s.v. Man får bara inte bära det inom sig. Samtidigt är det tragiskt att det tycks räcka med blotta anklagelser för att folk ska förlora både jobb och heder. Det är också illa. Tillståndet idag kan inte beskrivas som annat än hysteriskt, allt annat än sansat. Men det kommer en tid av reflektion. Då får man se vad som gått snett.

Tystnadskulturen har gjort att detta kunnat fortgå så länge. Offret är tyst. Annars är cheferna och arbetskamraterna tysta.

Jag är förbluffad över att så många utsatta kan tiga om grova övergrepp i många år, t.o.m. i  decennier. Man är tydligen ofta rädd om jobbet och karriären. Där en sådan kultur finns bör den givetvis försvinna. Det är givetvis inte OK att utsätta andra för trakasserier och övergrepp, men det är uppenbarligen inte heller OK att tiga.

Aftonbladet